Det första besökaren möter när den kommer in till Alexander McQueen: Savage Beauty på Victoria & Albert Museum är ett stort porträtt av designern. Hans nyfikna ögon granskar alla som besöker utställningen, när den nu flyttat från Metropolitan Museum of Art i New York till South Kensington i London, staden där Lee McQueen föddes, jobbade och dog.
Alexander McQueens självmord år 2010 skakade modevärlden. Även fast hans efterträdare, Sarah Burton, lyckats att både respektera Lees arv och sätta sin egen prägel på märket, lämnade McQueen ett gigantiskt tomrum efter sig.
Om man inte insåg det då, blir det nu – med Savage Beauty som ett retroaktivt bevis – plågsamt tydligt att Lee McQueen var, och fortfarande är, en av världens mest inflytelserika designer. Det spelar ingen roll att man, som jag, är herrmodeskribent och därför saknar kunskap och intresse för womenswear – Savage Beauty handlar om mer än kläder. Utställningen har lyckas återskapa Lees universum. Formerna, hans enorma teknikkunskaper – mycket tack vare hans år som skräddare på Savile Row – och hans förmåga att kunna förankra sina kläder i ett historiskt sammanhang gör honom unik.
Det är bara fem år sedan Lee gick bort, men mycket har hänt i modebranschen sedan dess. Vad hade han till exempel tyckt om att redaktörer numera ser visningar genom en iPhone? Eller att en uppsjö av skådespelare sitter front row och, som vi såg hos Valentino nyss, även går på catwalken? Kanske tillhörde Lee, tillsammans med John Galliano, den sista generationen av ”riktiga” designer, den typ av kreativa människor som inte har något till övers för kändiscirkusen och mediaspektakel?
I dag är Lee McQueen en ikon inte olik Kurt Cobain, James Dean, Elvis Presley eller Marilyn Monroe. De verkade inom olika kreativa områden, och var offentliga personer som lämnade oss för tidigt, under sorgliga omständigheter. Det har bidragit till Alexander McQueens postuma popularitet, även utanför modeindustrin. När Savage Beautyställdes ut på The Metropolitan Museum of Art blev den en av museets tio mest populära utställningar någonsin. Chansen är stor att detsamma kommer hända på V&A. Kanske kommer Savage Beauty till och med slå förra årets David Bowie-blockbuster.
Samtidigt, för att verkligen förankra Savage Beauty och Alexander McQueens talang, har två andra utställningar relaterade till hans arbete lanserats. Unseen McQueen är en digital exposé på SHOWStudio.com, som består av arkivmaterial från Lees arbete med fotografen Nick Knight. Tate Moderns Working Progress skildrar McQueens nära samarbete med en annan fotograf, Nick Waplington.
Väl inne i V&As enorma rum tas besökaren med på en välkurerad resa genom Lees professionella liv. Med en taxiförare till pappa och en skolgång i East End som slutade redan som femtonåring var det inte mycket som talade för att att han skulle gå ut Central St Martins prestigefyllda masterkurs, ta över Givenchy i Paris och starta sitt eget märke, som kom att ägas av Kering.
Men utställningens majestätiska salar är bevis nog på hans talang. Med teman byggda runt de influenser som guidade Lees arbete, upplevs den romantiska nationalismen, primitivisten och exotisismen, innan rummen Cabinet of Curiosities och Gothic Mind.
Lee hade en förmåga att förverkliga sina drömmar, ibland mardrömmar. Vad det än var, var de vackra och konstiga utomjordingar. Någonting liknande har inte funnits i den här världen. Mest imponerade är det gedigna arbetet: Visst, det är mode, i all sin flyktiga prakt, men det är också craftsmanship. McQueens talang låg inte bara i praktfulla former och intellektuell inspiration utan också hans sällan skådade precision.
Den sista byggstenen i hans vision var Lees förmåga att göra oförglömliga shower. Folk pratar fortfarande om hans modevisningar. ”Showmanship” är en stor del av mode – det handlar trots allt om image. Människorna McQueen jobbade med – set designern Simon Costin, produktionsdesignern Joseph Bennett, koreografen Michael Clark och så vidare – hjälpte alla till att göra Lees fantasier verkliga, någonting du kunde ta på. För det var det det var: Fantasier.
Lee hade en förmåga att förverkliga sina drömmar, ibland mardrömmar. Vad det än var, var de vackra och konstiga utomjordingar. Någonting liknande har inte funnits i den här världen. Plato’s Atlantis från våren/sommaren 2010, skulle komma att bli Alexander McQueens sista kollektion. Den säsongen studerade han naturen, inspirerad av Charles Darwins Om evolutionens uppkomst från 1859. Men trots att han var fascinerad av naturen och dess förhållande till människan var det inte evolutionen han var mest nyfiken på. Lee var mer intresserad av att tolka vår ’devolution’, en dystopisk och negativ version av våra förutsättningar och framtid.
Så slutade Alexander McQueens liv och karriär, och även Savage Beauty.
http://bon.se/article/de-forvridna-drommarnas-konung/